Plugga?

Här sitter jag och skriver och tittar ut på solen.

Jag går ju i skolan nu, och likt en viss biskop råder jag inte själv över min situation. Eller, visst gör jag det. Annars skulle jag nog förhala och dra ut på det ännu mer!

IK1035 pågår i alla fall och jag hänger med. Delvis eftersom jag läst forskningsmetodik tidigare så jag har lite gamla minnen att luta mig mot, men också tack vare att jag kan sätta mig och plugga när andra är ute och jobbar i solen och har det bra. Nu är i alla fall förberedelserna inför morgondagen seminarium klara och inlämnade, så nu ska jag ut och hugga ved, skotta sand, klafsa i lera och ha det bra.

Doctor Livingstone, I presume?

Så går det ju att säga om man hittar någon man letar efter, om man faktiskt hittar den man letar efter.

STOCKHOLM/SÖDERMALM/ AKUT SKALLGÅNG Hjälp oss hitta Mats som försvann från Södersjukhuset vid 15-tiden lördagen… http://t.co/wPb7AFFIF2

— MPS (@MPSweden) April 12, 2014

Ovanstående dök upp i mitt flöde på lördagkvällen, och eftersom Rapsgatan bara ligger några kvarter bort och resten av familjen redan sov letade jag fram lite varma kläder, stora kängorna och reflexvästen och stoppade ett gäng pannlampor, några bananer och det som var kvar av killarnas lördagsgodis i en ryggsäck och begav mig dit. Lite regn ute och inte det trevligaste vädret, men det är nog bättre att jag ger mig ut och letar än att Mats ska behöva vara försvunnen. Eftersom jag inte haft nånting med MPS att göra tidigare visste jag inte hur det fungerar på samlingsplatsen, men sånt brukar alltid lösa sig på ett eller annat sätt. Det jag har sett av dom tidigare har helt klart imponerat, men under promenaden bort hann jag tänka både en och tre gånger att det var vådligt mörkt ute och att det finns många skrymslen och vrår bland kolonilotterna och i slänten på södra Södermalm och att det är nog inte helt lätt att leta där. När jag kom fram till Eriksdalshallen stod det ett gäng på 7-8 personer där, så jag stegade fram och frågade om det var där sökandet startade. Svaret blev att det inte skulle bli något letande!  

STOCKHOLM/SÖDERMALM SKALLGÅNG INSTÄLLD Polisen har precis meddelat att Mats är funnen och mår efter… http://t.co/qxDfLAIES6

— MPS (@MPSweden) April 12, 2014

Tack för min anmälning till Skallgångsregistret.

Samtidigt som jag gav mig av återkallades söket, så jag behövde inte leta nånting. Jag pratade lite med dom som stod där, och dom tipsade om både facebooksidan och skallgångsregistret på hemsidan innan vi skildes år med vad som förmodligen är deras standardhejdå, nämligen ”Hoppas att vi inte behöver ses igen!” och jag traskade hemåt. Väl hemkommen har jag nu både gillat sidan och registrerat mig och tänker optimistiskt att det här var ju roligt, det önskar jag att jag aldrig behöver göra igen…

Nånting jag däremot hittade var insikten att jag behöver gå in mina kängor bättre! Bara på den korta sträcka jag gick blev det en blåsa på ena hälen och lite skav på andra hälen. Om jag ska kunna gå nånting annat än vilodagen med Stiko Per när han passerar Stockholm är det nog dags att börja passa in skona.

Du får inte stoppa köttbullar

Stort näsinnehåll! Foto: Kim Scarborough, CC-BY-SA

Jag är inte helt säker på om Ture har koll på Ronny Roosters gamla dänga från -96, men det är inte omöjligt (läs ganska säkert) att den har nämnts då och då här hemma. Idag var den i alla fall obehagligt nära sanningen.

Efter en helg med maratontittande, glassätande, skattjaktsbelöningsutflyktande, skräpslängande och lite allmänt städande och slöande höll det på att bli en stökig avslutning…

Efter maten och som avrundning på helgen gick jag och killarna ner till fotbollsplanen och sparkade lite rundboll och kastade lite fotboll. Efter en stund utan värre missöden än att båda ville ha samma boll eller att Beppes hårda skott nån gång kom oroväckande nära en inte helt uppmärksam Ture kommer det. Rätt vad det är kommer Ture jazzandes med pekfingret halvvägs upp i näsan och meddelar stolt att han petat in en sten där.

– Du har gjort VAD sa du?

Men jodå, okulärbesiktning gav att ungefär en halv pekfingerslängd upp satt det en sten. Storleken var svår att avgöra, men nog för att inte trilla ut på en gång i alla fall. Försök att fräsa ut den misslyckades också, trots att han tog i så mycket han kunde. 1177 it is then! Nummer 32 i kön men efter lite väntande fick jag tala med syster Annika som efter kontroll med öronnäsahals-jouren på KS sa att det är bara att åka in, det kan vara trasigt där inne och bäst att få det kontrollerat.

Den här är det! Nu ska vi se vad nässtensfen kan göra med den under natten…

Hopsamling av barn och bollar och promenad hemåt, och under tiden packade Elisabet ihop lite passande sjukhusväntarattiraljer och annat som kan behövas för att uthärda väntan. Efter att Ture under färden hem i godan ro berättat för några slumpvis valda mötande (inklusive grannkatten Leo) om stenens öde hann vi bara innanför dörren innan tyngdlagen tog hand om stenen och den ramlade ut. Nytt samtal till 1177 och det underbara beskedet (från syster Anna den här gången) var att om det inte gjorde ont eller blödde behövde vi inte åka in.

Jubel från samtliga inblandade förutom huvudpersonen som bröt ihop över att inte få åka på utflykt. Nu sover han gott och baserat på snarkningarna fungerar näsan på samma sätt som igår i alla fall, och nu är det dags för mig att följa hans exempel. Gonatt!

PremiärTure

Ture rider

Nöjd Ture i tuff-tuff-tåget

Nervös nyckelpigeresenär

Cyklat har vi gjort förut, så det är inte det det handlar om. Kalas har han varit på också, både eget och andras. Så Albins utsökt trevliga ettårskalas är inte heller premiär nog att skriva om. Att jag blandar ihop ett par dagar och räknar fel har hänt tidigare också, men sällan så fördelaktigt som i lördags.

Efter kalaset funderade jag på om jag och Ture skulle hitta på nånting mer eftersom Elisabet ändå var upptagen med Beppes kalas några timmar till. Och varför inte Gröna Lund eftersom jag ändå går in gratis där resten av sommaren. Att det dessutom var Childhood-dagen, med melodifestivalfavoriterna Ralf Gyllenhammar, Behrang ”Tintingate” Miri och Anton Ewald gjorde det inte sämre.

Upp med Ture i cykelstolen, trampa på från Stadshagen via Tegelbacken och Nybroplan och fram till Grönan. Väl där frågade jag en vakt vilka som hunnit spela varpå hon tittade frågande på mig och upplyste mig om att jag var en dag för tidig för att få njuta av schlager blandat med Ture-sång. Jaja, när vi ändå var där gick vi in och började med att titta på några karuseller och ytte-pytte-bergochdalbanor. Önskemål om att få åka kom dock ganska snart och varför inte när vi ändå var där.

Leendet över att få rida på hästen på karusellen, pirret i tuff-tuff-tåget, rattsnurrandet i veteranbilarna och den inte helt nöjda minen i nyckelpigan. Sen var åkbiljetterna slut så vi tittade lite på några storkaruseller, delade en våffla, tittade lite till och sen var det dags att cykla hem. Trötta och nöjda med åkturerna, men fortfarande återstår för mig att åka eclipse!

Bra dag!

Ni vet en sån där dag. En bra dag! Den känslan!

Det här pratade vi om

Det började egentligen redan igår. Sven Rentzhog sa att jag måste ta med mer positiva omdömen som sagts om dom utbildningar jag hållit för CMS-piloter under hösten i vår gemensamma presentation av samarbetet.

Wikipedia + cms = sant vårmötet seminarium 22 from Axel Pettersson

På sidan 21 finns det med lite positiva omdömen, men säg det inte högt så att jag blir för kaxig…

Seminariedeltagare fotograferade från scen. Notera särskilt Kajsa Hartig flitigt twittrande på första bänk!

Presentationen gick bra och det var nästan fullsatt i Ordenshuset på Skansen. Deltagare från både när och fjärran och både kulturdepartementet, näringslivet och central-, regional- och lokalmuseer var representerade. Bifall och ovationer och många bra frågor och kommentarer. Stort intresse för att fortsätta från centralmuseerna och många andra som noterade kontaktuppgifter och förhoppningsvis kommer att höra av sig inom kort.

Åter till kontoret på eftermiddagen berättade en kollega om roligheter som vi förhoppningsvis får höra mer om framöver, men mer än A blir det inte nu.

Nästan lika roligt som ovanstående var det när kollega John kom och frågade om jag tittat på bedömningarna av presentationsförslag till sommarens Wikimania. Eftersom jag inte tittat på ett tag var det riktigt roligt att se att mitt förslag var det med högst betyg i Cultural and educational outreach-spåret och med näst högst betyg totalt! Att det kom ett mail under kvällen som bekräftade att det dessutom var antaget spädde bara på dagens känsla.

Bra rad!

Stort supporterhjärta!

Kvällen ja, för det var ju inte slut där. Jag och stora killen skulle ju gå på hockey också. Mitt engagemang för Tre Kronor är lite så där, men när VM spelas ett halvtaskigt Sigge-slagskott bort kan det vara kul att i alla fall se nånting av det. Och när underbara sambon ordnar gratisbiljetter i det som ska försöka vara en ursäkt till klacksektion kan det vara kul att gå, och få göra nånting med stora killen också.

Om jag minns rätt har jag bara sett herrlandslaget spela två gånger tidigare. En gång för preskriberat länge sen i gamla fina Leksands isstadion när det blev spö av ryssarna med 0-3 och en gång från högt upp i Globen när en leverantör (förra jobbet!) bjöd på mutmiddag under Nånting Hockey Games. Kanske det var mot Tjeckien och kanske det var 2001 eller 2002. Resultatet från den matchen är högst oklart men det var både snaps, avec och extra GT inblandat…

Åter till saken, kamperna mot Kanada betyder lite extra eftersom jag bott där och det lätt blir lite kommentarer fram och tillbaka med kanadensiska vänner efter matcherna. Men med tanke på hur det har sett ut hittills och att det blev spö för några dagar sen var jag mest inställd på att få ta emot lite hån och glåpord efter den här tillställningen också. Men vilken spännande match det blev, och vilket bra resultat till slut! Vinst på straffar! Och vilken avgörande straff!

Glääk över det här konceptet!

Resultatet till trots känns både landslaget och VM som en plastig eländig produkt konstruerad endast för att sälja reklam, VIP-paket, TV-rättigheter och annat som jag inte är så förtjust i. Så det som känns bättre än resultatet och gör att dagen avslutas ännu bättre är vetskapen om att jag aldrig kommer att behöva se en kiss-cam i Tegera Arena, eller hur Claes!

Grönan

Mitt musikintresse är lite halvdant. Lyssnar jag på radio så är det helst pratradio på P1, Spotifykontot har jag inte använt på flera år, skivsamlingen är nedpackad och samlingen av nedladdad musik ligger kvar på den löstagbara backup-disken jag la den på för något år sen. Lite lokalpatriotiskt lyssnande på Stiko Per, lite blandat som sambon bjuder på och en hel del melodifestivalterror från lillkillen är det jag oftast lever på.

Utöver ovanstående ser sambons brorsa till att jag får lite musikupplevelser. Han är nämligen vådligt musikintresserad, gillar att gå på konserter och har dessutom den goda smaken att säga åt mig att hänga med. Idag hörde han av sig eftersom Amanda Jenssen spelade på Gröna Lund. Jag har inte varit där på några år och senast var det nog också han som tog med mig. Jag ska inte påstå att jag är någon Amanda Jensen-fantast, men det var en trevlig spelning och vi hann med lite femkampsgrenar efter.

Själv var jag lite sugen på att åka den nya slänggungan, och efter lite övertalning gick Tomas med på att åka han också. Till vårt stora förtret hade dom dock hunnit stänga kön när vi kom dit, så det blev ingen premiärtur på över hundra meters höjd. Inträdet på 200:- jämfört med grönankortet för 220:- gör att nu går jag i alla fall in gratis resten av säsongen, oavsett om det är karuseller eller musik på programet.

Söndagshäng #Blogg100/95

Vid den tiden utfärdade kejsar Reinfeldt en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var inte den första skattskrivningen, men den hölls när Borg var ståthållare i Alliansien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och sambon, som genom sin inkomst hörde till egenföretagarnas hus, begav sig från Skanstull i södra änden upp till Hornstull, till kontoret med bokföringen, för att deklarera sig tillsammans med redovisningsuppgifterna, sin nemesis, som väntade på hög.

– fritt efter Lukas 2:2.1-5

Det är inte riktigt så illa, men till skillnad från mitt löneslavsdeklarerande, där jag trots jobbyte och ROT-avdrag klarar av det på två minuter känns det lite orättvist. Hennes kämpande gör dock att jag och lillkillen kan ägna söndagen åt att hänga lite på stan och bara drälla omkring.

Bänkbestigning!

Knapptestande!

Dans!

Tidtabellskollande!

Buss till Kulturhuset, pannkaks- och västerbottenpajslunch på Teaterbaren och därefter dagens bästa nyhet.

Bokläsande, kurragömma, runtspring, hoppande, mera läsande, lite mer hoppande och raskt hade klockan gått så långt att det var dags för #kaffeochglass. Inga körsbärsblommor i Kungsträdgården, men vi fick till en bra ”fotbollsspel” med lite blandade barn. Reglerna gick ungefär ut på att vi sparkade omkring den amerikanska fotbollen och när vi blev glada var det mål och då blev det poäng och alla jublade. Gott så, mer avancerat behöver det inte vara. Alla åskådare såg nöjda och glada ut också och i slutändan hade alla vunnit med 6-6!

Efter en sån här dag är frågan om sambon och deklarationen är mer färdiga än vad jag och lillkillen är. Han bröt ihop när jag nekade honom att se ett jotjoobklipp där någon spelat in sina GTA-bravader och det var både knivar och pistoler inblandade. Hur han klickade sig dit från sitt normala melodifestivaltittande är fortfarande höljt i algoritmernas dunkel. Märkligt är det i alla fall.

Nu är det i alla fall hög tid att fundera på det jag skrev för länge sedan om sovtider. Gonatt dagboken!

 

 

Livets lott #Blogg100/94

Skriet? Foto: Luigi Chiesa, CC-BY-SA

Mina gröna fingrar begränsar sig till att jag kan få mögel att växa på nästan vad som helst i brödburken, fruktskålen eller kylskåpet. Allt som krävs är lite tålamod och förmågan att lämna det i fred lagom länge så blir det fina luddiga, fluffiga, fina fläckar i  spännande mönster. Om det verkligen är nånting att skryta om är en annan fråga, men det lämnar jag åt andra att bedöma.

En som å andra sidan är grym på att få det att växa är min kära sambo. Hennes fingrar är nästan gröna på nivån att Hulken skulle bli avundsjuk på henne. Det är inte så mycket blommor och saker som inte går att använda, men grönsaker, örter, betor och sånt som går att äta blir det desto mer av. Intresset kommer till stor del från hennes far som tidigare jobbat på handelsträdgård och fortfarande vid 90+ håller liv i sina odlingar och gräver, sår, rensar, håller efter, rensar, skördar och njuter av det hemodlade.

Storkillen, grepen och sambon. Kunskapsförmedling!

Vid den stuga vi tidigare hade utanför Katrineholm såg hon till att gräva ett land för att kunna odla, och det blev nästan onödigt grönt där. Trots att stugan låg bortanför reguljära busslinjer och bilfrihetsvalet gjorde att vi inte var där så ofta som ett land normalt kräver hade hon pli på ogräset så det höll sig utanför kanterna. Fördelen med det var att både rådjur, vildsvin och mördarsniglar inte behövde äta av det som serverades i landet utan lämnade det åt oss.

Min del i odlandet brukar begränsas till att gräva rent kanterna, rensa rötter, samla ihop löv och annat som blir jordförbättring samt att vattna. Och med tanke på mina gröna fingrars förmågor är vi nog båda lika nöjda med det. Dessutom brukar jag vara inblandad i förtärandet av det som kommer upp, viktigt för mig men jag tror sambon är nästan mer intresserad av odlingarna och förarbetet än vad det blir av det.

Bra resultat!
Foto: Elisabet Wahl, CC-BY-SA

Eftersom vi inte längre har tillgång till Katrineholmsstugan och landet där har vi idag varit i Drevviken och tittat på kolonilotter. En bekant har en lott där och tipsade om att det skulle vara visning av lediga lotter och möjlighet att få ett nytt land att ta hand om. Jag och lillkillen var med som moraliskt stöd men ägnade oss mer åt kaffeochglass än att undersöka jordmån, soltimmar och vad grannlotterna odlade. Förhoppningsvis får vi den lott hon spanade in, och får vi det räknar jag helt klart med goda middagar i fortsättningen också!

T till W #Blogg100/93

Så här i efterhand borde det här inlägget vara #92, men det blir nog bra ändå. Det ska nämligen handla om nånting som hände -92. Det var nämligen då jag flyttade från Lanna till Leksand.

Mina föräldrars planeringsförmåga visar sig på många sätt. Ett av dom är att vi barn är födda med tre års mellanrum, -73, -76 och -79, och således flyttade mellan olika skolor samma år. Sommaren -92 var året då storasyster var klar med gymnasiet i Örebro, samhällsvetenskaplig på Karro (om jag minns rätt), jag var klar med högstadiet i Fjugesta och skulle börja gymnasiet och lillasyster skulle flytta från mellanstadiet i Hidinge skola till högstadiet i Fjugesta.

Den timingen kombinerat med en mormor som började bli äldre och en sommarstuga som behövde mer underhåll och en mamma med hemlängtan (Objection! Speculation, your honor!) gjorde att vi börjat prata om att ta steget från T till W. Dom där smådetaljerna med jobb och boende verkar ha löst sig bra. Farsan fortsatte på AMU-gruppen och morsan fortsatte som familjeterapeut men på en annan kommun än tidigare, och om hennes handlederi var igång redan då har jag ingen koll på (men det är inte det viktigaste här heller). Och med en morbror som var fastighetsägare vid sidan av sitt plåtslageri fick vi värsta feta lägenheten med utsikt över älven och krypavstånd från Leksandsbaren.

Från ett stort hus med stor tomt och allt vi vuxit upp med, både vänner och bekanta, stigar och körsbärsträd, badgruvor och fotbollslag var det en ganska drastisk omställning till att bo i en lägenhet, på en ny plats, i en ny omgivning, och med väldigt mycket nytt omkring.

Väl på plats var det dock inte så farligt. Jag började telereparatörslinjen på Rättviks gymnasium, jag började spela ishockey i Insjöns IF och framför allt började jag gå på väldigt många fler hockeymatcher än tidigare. Livet gick vidare, vänner fortsatte komma och gå, platser och intressen lika så.

Sen flytten till Leksand har jag flyttat några gånger till. 1994 halvflyttade jag till Arboga för ett påbyggnadsår på gymnasiet, därefter till Falun för lumpen, tillbaka till Leksand och hem till föräldrarna för två år på komvux. 1998 flyttade jag hemifrån när jag och Sara tog oss till Uppsala, och väl där hann jag med tre adresser till innan jag 2002 flyttade till Falun tillsammans med Lena. Hösten 2004 halvflyttade jag igen, den här gången till studentkorridoren i Kanada, och hem till Falun igen sommaren 2005. Mars 2007 var det dags igen, och Stockholm och Elisabets lägenhet var målet när jag inte var klar med studierna men började jobba ändå. Därefter har det blivit en flytt, från Tullgårdsgatans 55m² till 76m² på Bohusgatan, och här sitter jag nu.

Var och när det bär av nästa gång är än så länge högst oklart, eller ens om det gör det. Skrapar vi fram några miljoner på lämplig lott blir det nånting, gör vi det inte blir det nånting annat. Jag vet i alla fall att trots min aversion mot städer trivs jag bra här och nu, och så länge storkillen har storfamiljen nära så sitter jag stadigt i A.

Det går utför! #Blogg100/91

Ibland går det utför…

… men det kan det vara värt.