Författararkiv: Axel Pettersson

Om Axel Pettersson

Jobbar på @WikimediaSE som #GLAM/outreach-projektledare. Gillar #FriKunskap, #ÖppnaData, #segling och #LeksandsIF.

Plugga?

Här sitter jag och skriver och tittar ut på solen.

Här sitter jag och skriver och tittar ut på solen.

Jag går ju i skolan nu, och likt en viss biskop råder jag inte själv över min situation. Eller, visst gör jag det. Annars skulle jag nog förhala och dra ut på det ännu mer!

IK1035 pågår i alla fall och jag hänger med. Delvis eftersom jag läst forskningsmetodik tidigare så jag har lite gamla minnen att luta mig mot, men också tack vare att jag kan sätta mig och plugga när andra är ute och jobbar i solen och har det bra. Nu är i alla fall förberedelserna inför morgondagen seminarium klara och inlämnade, så nu ska jag ut och hugga ved, skotta sand, klafsa i lera och ha det bra.

Doctor Livingstone, I presume?

Så går det ju att säga om man hittar någon man letar efter, om man faktiskt hittar den man letar efter.

Ovanstående dök upp i mitt flöde på lördagkvällen, och eftersom Rapsgatan bara ligger några kvarter bort och resten av familjen redan sov letade jag fram lite varma kläder, stora kängorna och reflexvästen och stoppade ett gäng pannlampor, några bananer och det som var kvar av killarnas lördagsgodis i en ryggsäck och begav mig dit. Lite regn ute och inte det trevligaste vädret, men det är nog bättre att jag ger mig ut och letar än att Mats ska behöva vara försvunnen. Eftersom jag inte haft nånting med MPS att göra tidigare visste jag inte hur det fungerar på samlingsplatsen, men sånt brukar alltid lösa sig på ett eller annat sätt. Det jag har sett av dom tidigare har helt klart imponerat, men under promenaden bort hann jag tänka både en och tre gånger att det var vådligt mörkt ute och att det finns många skrymslen och vrår bland kolonilotterna och i slänten på södra Södermalm och att det är nog inte helt lätt att leta där. När jag kom fram till Eriksdalshallen stod det ett gäng på 7-8 personer där, så jag stegade fram och frågade om det var där sökandet startade. Svaret blev att det inte skulle bli något letande!  

Tack för min anmälning till Skallgångsregistret.

Tack för min anmälning till Skallgångsregistret.

Samtidigt som jag gav mig av återkallades söket, så jag behövde inte leta nånting. Jag pratade lite med dom som stod där, och dom tipsade om både facebooksidan och skallgångsregistret på hemsidan innan vi skildes år med vad som förmodligen är deras standardhejdå, nämligen ”Hoppas att vi inte behöver ses igen!” och jag traskade hemåt. Väl hemkommen har jag nu både gillat sidan och registrerat mig och tänker optimistiskt att det här var ju roligt, det önskar jag att jag aldrig behöver göra igen…

Nånting jag däremot hittade var insikten att jag behöver gå in mina kängor bättre! Bara på den korta sträcka jag gick blev det en blåsa på ena hälen och lite skav på andra hälen. Om jag ska kunna gå nånting annat än vilodagen med Stiko Per när han passerar Stockholm är det nog dags att börja passa in skona.

Nu börjar det!

Nånstans där för ett år sen när #Blogg100 drog igång tänkte jag mig att om jag skriver mer blir jag bättre på att skriva och skriver mer. Då höll jag ut i hundranånting dagar i rad innan det kom av sig och sakta fasades ut. En av tankarna då var att ta mig an den rosa elefanten, min eftersläpande C-uppsats, och bli färdig med den delen av mina studier. Nu är det dags för nästa steg eftersom jag äntligen ska bli student igen!

När jag hösten 2003 hopsastegade in i Högskolan Dalarnas lokaler i Borlänge hade jag nån ambition om att ta mig igenom utbildningen, knyta kontakter med företag under tiden och få jobb i hembygd’n när jag var klar. Kontakter knöts, men ett utbytesår i Thunder Bay med en upplöst förlovning och ofas med klasskamraterna som resultat gjorde att studierna drog ut en termin. Ett nytt förhållande i närheten av jobbet jag var tjänstledig från gjorde att motivationen att både bli färdig eller hitta nånting i hembygd’n minskade och därför sitter jag här många år senare och är efter diverse akademiska krumbukter antagen till Forskningsmetodik i ämnet informatik med upprop imorgon.

Förhoppningsvis tar jag mig igenom den här kursen lika enkelt som den forskningsmetodikskurs jag läste när det begav sig för många år sen, för jag måste läsa om den eftersom den bytt namn och inriktning. Att forskningsmetodikskursen och C-uppsatskursen går samtidigt gör att jag inte får börja på en gång, men har jag hållit mig sen 2006 klarar jag mig nog ett år till också. Den extra tiden ser jag som nånting positivt också eftersom jag förhoppningsvis kan tjuvstarta uppsatsskrivandet och således klara mg från att vara tjänstledig genom att sprida ut det under hela året. Jag hoppas att det är möjligt i alla fall.

Ser ni nån som ser förvirrad ut vid sal B-311 imorgon får ni gärna komma fram och säga några uppmuntrande ord. Det känns som att det ska gå bra, men samtidigt är det lite nervöst att börja plugga igen.

Produktiv! #Blogg100/3

En av kommentarerna på sidan där jag hittade den här säger

The best way to be productive is to not read stumble pages about being productive.

Trots det är det en del vettigt som är värt att ta med när VAB och liknande ställer till det.

Om nu bara skruttungen kunde läsa den här också och se till att bli av med feber, hosta och snuva!

#Alternativ100 #Blogg100/2

Nä, fortfarande inte med! Men det hindrar ju inte att det blir lite aktivitet här. Dessutom tänker jag lite på alla som skriver nu, finns det helt plötsligt nya läsare till alla bloggar? Orkar dom som redan läser med den ökade takten? Vart tar diskussionen vägen, kommentarer direkt på bloggarna, svar på twitter eller blir det facebookkommentarer av det? Eftersom jag inte kommer att skriva varje dag lanserar jag två alternativ så här i början, och hoppas att jag kan hjälpa till lite genom att läsa och kommentera mer.

Förhoppningsvis lär jag mig mycket nytt och bidrar till nya tankar under tiden.

Hur var det här då? #Blogg100/1

Kryssad Blogg100

Kryssad Blogg100

Det var ju kul det där med #blogg100 förra våren. Vaken halva nätterna och skrivångest andra halvan. Efter att hundra dagar var över blev det inte så särskilt mycket mer heller, några dagar till bara och sen kom det av sig.

Nä, det blir inget av den här gången! Även om jag har gått och funderat på det några dagar och känt att det har lockat lite. Och även om jag funderat på alternativa varianter för att få något enkelt att jobba med som håller hundra dagar och inte kräver en jätteinsats. Istället dammar jag av den här inför den kurs jag snart ska läsa som en del i att få klart den där förbaskade C-uppsatsen som nästan släpar längre efter än gnaget i SHL-tabellen. Så det blir Forskningsmetodik i ämnet informatik i år eftersom den forskningsmetodikskurs jag läste när det begav sig är utbytt så måste jag komplettera. Och eftersom den kursen och exjobbskursen går samtidigt går det inte att läsa dom samtidigt, utan det får bli först nästa år. Jaja, har jag gått och dragit på det i nästan tio år gör det nog inte hela skillnaden.

Idag gläds jag enormt åt att damerna tagit sig förbi kvartsfinalen genom att i två raka slå ut regerande svenska mästarna och för första gången vara klara för semifinal. Mer hockey åt folket! Semi på torsdag och jag tycker alla som kan ska ta sig till Tegera!

Du får inte stoppa köttbullar

Köttbullar

Stort näsinnehåll! Foto: Kim Scarborough, CC-BY-SA

Jag är inte helt säker på om Ture har koll på Ronny Roosters gamla dänga från -96, men det är inte omöjligt (läs ganska säkert) att den har nämnts då och då här hemma. Idag var den i alla fall obehagligt nära sanningen.

Efter en helg med maratontittande, glassätande, skattjaktsbelöningsutflyktande, skräpslängande och lite allmänt städande och slöande höll det på att bli en stökig avslutning…

Efter maten och som avrundning på helgen gick jag och killarna ner till fotbollsplanen och sparkade lite rundboll och kastade lite fotboll. Efter en stund utan värre missöden än att båda ville ha samma boll eller att Beppes hårda skott nån gång kom oroväckande nära en inte helt uppmärksam Ture kommer det. Rätt vad det är kommer Ture jazzandes med pekfingret halvvägs upp i näsan och meddelar stolt att han petat in en sten där.

– Du har gjort VAD sa du?

Men jodå, okulärbesiktning gav att ungefär en halv pekfingerslängd upp satt det en sten. Storleken var svår att avgöra, men nog för att inte trilla ut på en gång i alla fall. Försök att fräsa ut den misslyckades också, trots att han tog i så mycket han kunde. 1177 it is then! Nummer 32 i kön men efter lite väntande fick jag tala med syster Annika som efter kontroll med öronnäsahals-jouren på KS sa att det är bara att åka in, det kan vara trasigt där inne och bäst att få det kontrollerat.

Sten

Den här är det! Nu ska vi se vad nässtensfen kan göra med den under natten…

Hopsamling av barn och bollar och promenad hemåt, och under tiden packade Elisabet ihop lite passande sjukhusväntarattiraljer och annat som kan behövas för att uthärda väntan. Efter att Ture under färden hem i godan ro berättat för några slumpvis valda mötande (inklusive grannkatten Leo) om stenens öde hann vi bara innanför dörren innan tyngdlagen tog hand om stenen och den ramlade ut. Nytt samtal till 1177 och det underbara beskedet (från syster Anna den här gången) var att om det inte gjorde ont eller blödde behövde vi inte åka in.

Jubel från samtliga inblandade förutom huvudpersonen som bröt ihop över att inte få åka på utflykt. Nu sover han gott och baserat på snarkningarna fungerar näsan på samma sätt som igår i alla fall, och nu är det dags för mig att följa hans exempel. Gonatt!

Skapa och skrapa #Crop100

Trasiga jeans. #Crop!

Trasiga jeans. #Crop!

Dom där lådorna, och förråden, och lådorna, och gömmorna. Och allt det där andra.

Efter #Blogg100 är det nu dags för #Crop100. Från 100 nya bloggposter till att 100 saker ska bort. Inte på 100 dagar, men så sakteliga framöver.

Än så länga har det försvunnit några skor, en skjorta, ett gäng trasiga jeans och lite ammunition…

Om jag orkar hålla i det kommer allt hamna på #Crop100-sidan, och om det går för sakta för mig är det fler som gör sig av med saker

PremiärTure

Ture rider

Ture rider

Nöjd Ture i tuff-tuff-tåget Nöjd Ture i tuff-tuff-tåget

2013-05-25 19.34.32 Nervös nyckelpigeresenär

Cyklat har vi gjort förut, så det är inte det det handlar om. Kalas har han varit på också, både eget och andras. Så Albins utsökt trevliga ettårskalas är inte heller premiär nog att skriva om. Att jag blandar ihop ett par dagar och räknar fel har hänt tidigare också, men sällan så fördelaktigt som i lördags.

Efter kalaset funderade jag på om jag och Ture skulle hitta på nånting mer eftersom Elisabet ändå var upptagen med Beppes kalas några timmar till. Och varför inte Gröna Lund eftersom jag ändå går in gratis där resten av sommaren. Att det dessutom var Childhood-dagen, med melodifestivalfavoriterna Ralf Gyllenhammar, Behrang ”Tintingate” Miri och Anton Ewald gjorde det inte sämre.

Upp med Ture i cykelstolen, trampa på från Stadshagen via Tegelbacken och Nybroplan och fram till Grönan. Väl där frågade jag en vakt vilka som hunnit spela varpå hon tittade frågande på mig och upplyste mig om att jag var en dag för tidig för att få njuta av schlager blandat med Ture-sång. Jaja, när vi ändå var där gick vi in och började med att titta på några karuseller och ytte-pytte-bergochdalbanor. Önskemål om att få åka kom dock ganska snart och varför inte när vi ändå var där.

Leendet över att få rida på hästen på karusellen, pirret i tuff-tuff-tåget, rattsnurrandet i veteranbilarna och den inte helt nöjda minen i nyckelpigan. Sen var åkbiljetterna slut så vi tittade lite på några storkaruseller, delade en våffla, tittade lite till och sen var det dags att cykla hem. Trötta och nöjda med åkturerna, men fortfarande återstår för mig att åka eclipse!

Bra dag!

Ni vet en sån där dag. En bra dag! Den känslan!

Det här pratade vi om

Det här pratade vi om

Det började egentligen redan igår. Sven Rentzhog sa att jag måste ta med mer positiva omdömen som sagts om dom utbildningar jag hållit för CMS-piloter under hösten i vår gemensamma presentation av samarbetet.

På sidan 21 finns det med lite positiva omdömen, men säg det inte högt så att jag blir för kaxig…

Seminariedeltagare fotograferade från scen.

Seminariedeltagare fotograferade från scen. Notera särskilt Kajsa Hartig flitigt twittrande på första bänk!

Presentationen gick bra och det var nästan fullsatt i Ordenshuset på Skansen. Deltagare från både när och fjärran och både kulturdepartementet, näringslivet och central-, regional- och lokalmuseer var representerade. Bifall och ovationer och många bra frågor och kommentarer. Stort intresse för att fortsätta från centralmuseerna och många andra som noterade kontaktuppgifter och förhoppningsvis kommer att höra av sig inom kort.

Åter till kontoret på eftermiddagen berättade en kollega om roligheter som vi förhoppningsvis får höra mer om framöver, men mer än A blir det inte nu.

Nästan lika roligt som ovanstående var det när kollega John kom och frågade om jag tittat på bedömningarna av presentationsförslag till sommarens Wikimania. Eftersom jag inte tittat på ett tag var det riktigt roligt att se att mitt förslag var det med högst betyg i Cultural and educational outreach-spåret och med näst högst betyg totalt! Att det kom ett mail under kvällen som bekräftade att det dessutom var antaget spädde bara på dagens känsla.

Bra rad!

Bra rad!

Stort supporterhjärta!

Stort supporterhjärta!

Kvällen ja, för det var ju inte slut där. Jag och stora killen skulle ju gå på hockey också. Mitt engagemang för Tre Kronor är lite så där, men när VM spelas ett halvtaskigt Sigge-slagskott bort kan det vara kul att i alla fall se nånting av det. Och när underbara sambon ordnar gratisbiljetter i det som ska försöka vara en ursäkt till klacksektion kan det vara kul att gå, och få göra nånting med stora killen också.

Om jag minns rätt har jag bara sett herrlandslaget spela två gånger tidigare. En gång för preskriberat länge sen i gamla fina Leksands isstadion när det blev spö av ryssarna med 0-3 och en gång från högt upp i Globen när en leverantör (förra jobbet!) bjöd på mutmiddag under Nånting Hockey Games. Kanske det var mot Tjeckien och kanske det var 2001 eller 2002. Resultatet från den matchen är högst oklart men det var både snaps, avec och extra GT inblandat…

Åter till saken, kamperna mot Kanada betyder lite extra eftersom jag bott där och det lätt blir lite kommentarer fram och tillbaka med kanadensiska vänner efter matcherna. Men med tanke på hur det har sett ut hittills och att det blev spö för några dagar sen var jag mest inställd på att få ta emot lite hån och glåpord efter den här tillställningen också. Men vilken spännande match det blev, och vilket bra resultat till slut! Vinst på straffar! Och vilken avgörande straff!

Glääk över det här konceptet!

Glääk över det här konceptet!

Resultatet till trots känns både landslaget och VM som en plastig eländig produkt konstruerad endast för att sälja reklam, VIP-paket, TV-rättigheter och annat som jag inte är så förtjust i. Så det som känns bättre än resultatet och gör att dagen avslutas ännu bättre är vetskapen om att jag aldrig kommer att behöva se en kiss-cam i Tegera Arena, eller hur Claes!