Kategoriarkiv: Familjen

Livets lott #Blogg100/94

Möglig persika som ser ut som skriet.

Skriet? Foto: Luigi Chiesa, CC-BY-SA

Mina gröna fingrar begränsar sig till att jag kan få mögel att växa på nästan vad som helst i brödburken, fruktskålen eller kylskåpet. Allt som krävs är lite tålamod och förmågan att lämna det i fred lagom länge så blir det fina luddiga, fluffiga, fina fläckar i  spännande mönster. Om det verkligen är nånting att skryta om är en annan fråga, men det lämnar jag åt andra att bedöma.

En som å andra sidan är grym på att få det att växa är min kära sambo. Hennes fingrar är nästan gröna på nivån att Hulken skulle bli avundsjuk på henne. Det är inte så mycket blommor och saker som inte går att använda, men grönsaker, örter, betor och sånt som går att äta blir det desto mer av. Intresset kommer till stor del från hennes far som tidigare jobbat på handelsträdgård och fortfarande vid 90+ håller liv i sina odlingar och gräver, sår, rensar, håller efter, rensar, skördar och njuter av det hemodlade.

Storkillen, grepen och sambon. Kunskapsförmedling!

Storkillen, grepen och sambon. Kunskapsförmedling!

Vid den stuga vi tidigare hade utanför Katrineholm såg hon till att gräva ett land för att kunna odla, och det blev nästan onödigt grönt där. Trots att stugan låg bortanför reguljära busslinjer och bilfrihetsvalet gjorde att vi inte var där så ofta som ett land normalt kräver hade hon pli på ogräset så det höll sig utanför kanterna. Fördelen med det var att både rådjur, vildsvin och mördarsniglar inte behövde äta av det som serverades i landet utan lämnade det åt oss.

Min del i odlandet brukar begränsas till att gräva rent kanterna, rensa rötter, samla ihop löv och annat som blir jordförbättring samt att vattna. Och med tanke på mina gröna fingrars förmågor är vi nog båda lika nöjda med det. Dessutom brukar jag vara inblandad i förtärandet av det som kommer upp, viktigt för mig men jag tror sambon är nästan mer intresserad av odlingarna och förarbetet än vad det blir av det.

Bra resultat! Foto: Elisabet Wahl, CC-BY-SA

Bra resultat!
Foto: Elisabet Wahl, CC-BY-SA

Eftersom vi inte längre har tillgång till Katrineholmsstugan och landet där har vi idag varit i Drevviken och tittat på kolonilotter. En bekant har en lott där och tipsade om att det skulle vara visning av lediga lotter och möjlighet att få ett nytt land att ta hand om. Jag och lillkillen var med som moraliskt stöd men ägnade oss mer åt kaffeochglass än att undersöka jordmån, soltimmar och vad grannlotterna odlade. Förhoppningsvis får vi den lott hon spanade in, och får vi det räknar jag helt klart med goda middagar i fortsättningen också!

T till W #Blogg100/93

Så här i efterhand borde det här inlägget vara #92, men det blir nog bra ändå. Det ska nämligen handla om nånting som hände -92. Det var nämligen då jag flyttade från Lanna till Leksand.

Mina föräldrars planeringsförmåga visar sig på många sätt. Ett av dom är att vi barn är födda med tre års mellanrum, -73, -76 och -79, och således flyttade mellan olika skolor samma år. Sommaren -92 var året då storasyster var klar med gymnasiet i Örebro, samhällsvetenskaplig på Karro (om jag minns rätt), jag var klar med högstadiet i Fjugesta och skulle börja gymnasiet och lillasyster skulle flytta från mellanstadiet i Hidinge skola till högstadiet i Fjugesta.

Den timingen kombinerat med en mormor som började bli äldre och en sommarstuga som behövde mer underhåll och en mamma med hemlängtan (Objection! Speculation, your honor!) gjorde att vi börjat prata om att ta steget från T till W. Dom där smådetaljerna med jobb och boende verkar ha löst sig bra. Farsan fortsatte på AMU-gruppen och morsan fortsatte som familjeterapeut men på en annan kommun än tidigare, och om hennes handlederi var igång redan då har jag ingen koll på (men det är inte det viktigaste här heller). Och med en morbror som var fastighetsägare vid sidan av sitt plåtslageri fick vi värsta feta lägenheten med utsikt över älven och krypavstånd från Leksandsbaren.

Från ett stort hus med stor tomt och allt vi vuxit upp med, både vänner och bekanta, stigar och körsbärsträd, badgruvor och fotbollslag var det en ganska drastisk omställning till att bo i en lägenhet, på en ny plats, i en ny omgivning, och med väldigt mycket nytt omkring.

Väl på plats var det dock inte så farligt. Jag började telereparatörslinjen på Rättviks gymnasium, jag började spela ishockey i Insjöns IF och framför allt började jag gå på väldigt många fler hockeymatcher än tidigare. Livet gick vidare, vänner fortsatte komma och gå, platser och intressen lika så.

Sen flytten till Leksand har jag flyttat några gånger till. 1994 halvflyttade jag till Arboga för ett påbyggnadsår på gymnasiet, därefter till Falun för lumpen, tillbaka till Leksand och hem till föräldrarna för två år på komvux. 1998 flyttade jag hemifrån när jag och Sara tog oss till Uppsala, och väl där hann jag med tre adresser till innan jag 2002 flyttade till Falun tillsammans med Lena. Hösten 2004 halvflyttade jag igen, den här gången till studentkorridoren i Kanada, och hem till Falun igen sommaren 2005. Mars 2007 var det dags igen, och Stockholm och Elisabets lägenhet var målet när jag inte var klar med studierna men började jobba ändå. Därefter har det blivit en flytt, från Tullgårdsgatans 55m2 till 76m2 på Bohusgatan, och här sitter jag nu.

Var och när det bär av nästa gång är än så länge högst oklart, eller ens om det gör det. Skrapar vi fram några miljoner på lämplig lott blir det nånting, gör vi det inte blir det nånting annat. Jag vet i alla fall att trots min aversion mot städer trivs jag bra här och nu, och så länge storkillen har storfamiljen nära så sitter jag stadigt i A.

Storfamilj #Blogg100/89

Ibland går det som det går, och det är inte mycket att säga om det. Det finns både den ena, den andra och den umptonde anledningen till det. Resultatet kan också bli både det ena och det andra, och förmodligen finns det umpton i kubik varianter på vad som kan hända när relationer rubbas, sällskap spricker och familjesituationer förändras.

I mitt fall är det allvarligaste att jag har en förlovningsring liggandes i en låda. Jag hade den på fingret när jag åkte till Kanada, men sen blev det inte mer med det och den fick åka hem i packningen. Det ena öppnar upp för det andra och själv fick jag en parvel med som bonus när jag flyttade till Stockholm. Anledningen till det och händelserna fram tills jag blev delaktig finns på annat håll, det här är min blogg. Men det som känns bra är att av alla varianter som det kan ta när olika viljor ska jämkas samman om hur uppfostran ska ske och om det ska vara svartvita eller blåvita stövlar har jag hamnat i den bästa av världar.

När vi för några år sen flyttade från en adress till en annan på Söööder insåg vi att resultatet blev att avståndet till parvelns (som nästan slutat vara en parvel) andra hemvist blev nära nog att vi delar bostadsrättsförening. Med tanke på historier om långa transporter, vänner långt borta och annat hemskt som kan bli resultatet är det väldigt lyxigt att kunna springa över med ett glömt pingisracket eller kvarlämnad läxbok på under minuten när det behövs. Att dessutom kunna låta storkillen leka med båda småbrorsorna (födda med fyra månaders mellanrum) på gården eller vid delat vaktande ökar lyxen ytterligare en dimension. Vår gemensamma bilresa till ett bröllop i Falun för många år sen lockade till mycket skratt och munterhet, men viljan och ambitionen i att alltid göra det bästa av situationen gör att det är lätt att glädjas tillsammans med alla andra.

Som en del av dagens födelsedagsfirande var storkillens stora familj samlad till lammsteksmiddag. Förutom en underbart vitlöksspäckad lammstek (förlåt i förväg till alla jag träffar imorgon) med goda tillbehör hade vi några mycket trevliga timmar med samtal, barnskratt, diskussioner, barngråt, funderingar, barnspring, och lite mer allmänt prat. Storkillen, småbrorsorna och lillasystern (från andra hållet) tjoar och lever om och har det ganska bra och storkillens föräldrar och respektivar kan prata och ha det bra.

Mitt enda problem med det här arrangemanget är att jag trots några års rundfrågande och funderande fortfarande inte har fått något bra svar på vad släktskapet/relationen mellan mig och min sambos sons fars fru kallas, samt om det finns något bra ord att använda på två småkillar som delar storebror men inte har gemensamma föräldrar. Alla hjälp med  att nå fram till Språket i P1, tidningen Språk, språkfrågespalter eller andra som kan bringa klarhet i mina bryderier mottages tacksamt.

X #Blogg100/89

Liten kille med stort leende.

Liten kille med stort leende.

Häromdagen var jag inne på min flytt från Falun till Stockholm och vad den innebar för antalet förfrågningar om soffsurfning. Nånting annat som förändrades drastiskt när jag flyttade ner var familjesituationen. Från att ha varit en sorglös student i Falun blev jag en arbetande halvtidsbonuspappa i Stockholm. Flytten gav mig inte bara en ny sambo (doh!) utan också en lite parvel på treochlitetill som drällde omkring där.

Stolt storebror.

Stolt storebror.

Ganska snart efter att jag flyttat in där frågade han sin mamma hur länge jag skulle hälsa på. En inte helt oäven fråga när det helt plötsligt dyker upp en ny person i lägenheten.

För ganska exakt sex år sen var jag med på det första av en bunt födelsedagskalas, nämligen hans fyraårskalas. I morgon är det dags igen och den här gången slutar han vara en ensiffrig liten typ och övergår till att vara en tvåsiffrig tuffing.

I'm too old for this shit!

I’m too old for this shit!

Enormt mycket grattis på tioårsdagen STORA killen!

Syster liten #Blogg100/79

Hulda och Daniel. Foto: Mattias Pettersson

Hulda och Daniel. Foto: Mattias Pettersson

-Skicka henne till cementfabriken!

Att som svartsjuk treåring ta emot den nyhemkommna lillasystern med den hälsningen är kanske inte det klokaste i världen. Men till mitt försvar kan jag säga att jag dels inte var så gammal och dessutom hade koll på att det faktiskt fanns en cemntfabrik (om än nedlagd) i Lanna att skicka henne till.

Som tur var lyssnade föräldrarna inte på mig utan hon fick hänga kvar hemmavid. Storasyster var troligtvis väldigt nöjd med tanke på att hon i sin iver att få någon att trösta brukade vara taskig så att det blev lite gråt att trösta.

Under åren som har gått sen min välkomsthälsning har hon vuxit till sig samt hunnit med att  flytta runt och ägna sig åt både det ena och det andra. Hon har sjungit i kör och dansat balett, pluggat i England och inventerat skog, och nu ägnar hon sig åt att kämpa för väderkvarnarna. Ett annat trevligt intresse är matlagningen. Föredömligt samlat så att det går att hitta tillbaka till den trevliga chilin som bjöds i Sälen förra veckan.

Tunnbrödsbagar-Hulda

Tunnbrödsbagar-Hulda

Nånting som är nästan lika gammalt som systern är hennes förhållande. Sen gymnasiet har hon stått stadigt vid sidan av en ståtlig Lindh och till sommaren blir det ännu mer Alvar i relationen.

London calling #Blogg100/78

Väskorna från Sälen är äntligen uppackade. Tvättberget är vikt, sorterat och omhändertaget. Sakta börjar det smälta in att vi spelar i elitserien nästa säsong. Hämtningar, lämningar och kvällsaktiviteter har fungerat under veckan. Fullt upp på jobbet, och imorgon åker jag till London.

Att sambon kommer hem först på fredag gör att lillkillen får klara sig själv ett dygn, men det ska väl inte vara några problem för en treåring… Eller så kommer päronen ner och tar hand om honom, det är kanske enklare.

Innan jag beger mig imorgon blir det lite mer städning, packning, tidsredovisning och reserapporterande, presentationsfixande och lite häng med lillkillen.

Sen blir det GLAM-fest hela helgen, med många trevliga återseenden och en hel del nytt att lära och ta del av. Hurra!