Plugga?

Här sitter jag och skriver och tittar ut på solen.

Här sitter jag och skriver och tittar ut på solen.

Jag går ju i skolan nu, och likt en viss biskop råder jag inte själv över min situation. Eller, visst gör jag det. Annars skulle jag nog förhala och dra ut på det ännu mer!

IK1035 pågår i alla fall och jag hänger med. Delvis eftersom jag läst forskningsmetodik tidigare så jag har lite gamla minnen att luta mig mot, men också tack vare att jag kan sätta mig och plugga när andra är ute och jobbar i solen och har det bra. Nu är i alla fall förberedelserna inför morgondagen seminarium klara och inlämnade, så nu ska jag ut och hugga ved, skotta sand, klafsa i lera och ha det bra.

Doctor Livingstone, I presume?

Så går det ju att säga om man hittar någon man letar efter, om man faktiskt hittar den man letar efter.

Ovanstående dök upp i mitt flöde på lördagkvällen, och eftersom Rapsgatan bara ligger några kvarter bort och resten av familjen redan sov letade jag fram lite varma kläder, stora kängorna och reflexvästen och stoppade ett gäng pannlampor, några bananer och det som var kvar av killarnas lördagsgodis i en ryggsäck och begav mig dit. Lite regn ute och inte det trevligaste vädret, men det är nog bättre att jag ger mig ut och letar än att Mats ska behöva vara försvunnen. Eftersom jag inte haft nånting med MPS att göra tidigare visste jag inte hur det fungerar på samlingsplatsen, men sånt brukar alltid lösa sig på ett eller annat sätt. Det jag har sett av dom tidigare har helt klart imponerat, men under promenaden bort hann jag tänka både en och tre gånger att det var vådligt mörkt ute och att det finns många skrymslen och vrår bland kolonilotterna och i slänten på södra Södermalm och att det är nog inte helt lätt att leta där. När jag kom fram till Eriksdalshallen stod det ett gäng på 7-8 personer där, så jag stegade fram och frågade om det var där sökandet startade. Svaret blev att det inte skulle bli något letande!  

Tack för min anmälning till Skallgångsregistret.

Tack för min anmälning till Skallgångsregistret.

Samtidigt som jag gav mig av återkallades söket, så jag behövde inte leta nånting. Jag pratade lite med dom som stod där, och dom tipsade om både facebooksidan och skallgångsregistret på hemsidan innan vi skildes år med vad som förmodligen är deras standardhejdå, nämligen ”Hoppas att vi inte behöver ses igen!” och jag traskade hemåt. Väl hemkommen har jag nu både gillat sidan och registrerat mig och tänker optimistiskt att det här var ju roligt, det önskar jag att jag aldrig behöver göra igen…

Nånting jag däremot hittade var insikten att jag behöver gå in mina kängor bättre! Bara på den korta sträcka jag gick blev det en blåsa på ena hälen och lite skav på andra hälen. Om jag ska kunna gå nånting annat än vilodagen med Stiko Per när han passerar Stockholm är det nog dags att börja passa in skona.

Nu börjar det!

Nånstans där för ett år sen när #Blogg100 drog igång tänkte jag mig att om jag skriver mer blir jag bättre på att skriva och skriver mer. Då höll jag ut i hundranånting dagar i rad innan det kom av sig och sakta fasades ut. En av tankarna då var att ta mig an den rosa elefanten, min eftersläpande C-uppsats, och bli färdig med den delen av mina studier. Nu är det dags för nästa steg eftersom jag äntligen ska bli student igen!

När jag hösten 2003 hopsastegade in i Högskolan Dalarnas lokaler i Borlänge hade jag nån ambition om att ta mig igenom utbildningen, knyta kontakter med företag under tiden och få jobb i hembygd’n när jag var klar. Kontakter knöts, men ett utbytesår i Thunder Bay med en upplöst förlovning och ofas med klasskamraterna som resultat gjorde att studierna drog ut en termin. Ett nytt förhållande i närheten av jobbet jag var tjänstledig från gjorde att motivationen att både bli färdig eller hitta nånting i hembygd’n minskade och därför sitter jag här många år senare och är efter diverse akademiska krumbukter antagen till Forskningsmetodik i ämnet informatik med upprop imorgon.

Förhoppningsvis tar jag mig igenom den här kursen lika enkelt som den forskningsmetodikskurs jag läste när det begav sig för många år sen, för jag måste läsa om den eftersom den bytt namn och inriktning. Att forskningsmetodikskursen och C-uppsatskursen går samtidigt gör att jag inte får börja på en gång, men har jag hållit mig sen 2006 klarar jag mig nog ett år till också. Den extra tiden ser jag som nånting positivt också eftersom jag förhoppningsvis kan tjuvstarta uppsatsskrivandet och således klara mg från att vara tjänstledig genom att sprida ut det under hela året. Jag hoppas att det är möjligt i alla fall.

Ser ni nån som ser förvirrad ut vid sal B-311 imorgon får ni gärna komma fram och säga några uppmuntrande ord. Det känns som att det ska gå bra, men samtidigt är det lite nervöst att börja plugga igen.

Produktiv! #Blogg100/3

En av kommentarerna på sidan där jag hittade den här säger

The best way to be productive is to not read stumble pages about being productive.

Trots det är det en del vettigt som är värt att ta med när VAB och liknande ställer till det.

Om nu bara skruttungen kunde läsa den här också och se till att bli av med feber, hosta och snuva!

#Alternativ100 #Blogg100/2

Nä, fortfarande inte med! Men det hindrar ju inte att det blir lite aktivitet här. Dessutom tänker jag lite på alla som skriver nu, finns det helt plötsligt nya läsare till alla bloggar? Orkar dom som redan läser med den ökade takten? Vart tar diskussionen vägen, kommentarer direkt på bloggarna, svar på twitter eller blir det facebookkommentarer av det? Eftersom jag inte kommer att skriva varje dag lanserar jag två alternativ så här i början, och hoppas att jag kan hjälpa till lite genom att läsa och kommentera mer.

Förhoppningsvis lär jag mig mycket nytt och bidrar till nya tankar under tiden.

Hur var det här då? #Blogg100/1

Kryssad Blogg100

Kryssad Blogg100

Det var ju kul det där med #blogg100 förra våren. Vaken halva nätterna och skrivångest andra halvan. Efter att hundra dagar var över blev det inte så särskilt mycket mer heller, några dagar till bara och sen kom det av sig.

Nä, det blir inget av den här gången! Även om jag har gått och funderat på det några dagar och känt att det har lockat lite. Och även om jag funderat på alternativa varianter för att få något enkelt att jobba med som håller hundra dagar och inte kräver en jätteinsats. Istället dammar jag av den här inför den kurs jag snart ska läsa som en del i att få klart den där förbaskade C-uppsatsen som nästan släpar längre efter än gnaget i SHL-tabellen. Så det blir Forskningsmetodik i ämnet informatik i år eftersom den forskningsmetodikskurs jag läste när det begav sig är utbytt så måste jag komplettera. Och eftersom den kursen och exjobbskursen går samtidigt går det inte att läsa dom samtidigt, utan det får bli först nästa år. Jaja, har jag gått och dragit på det i nästan tio år gör det nog inte hela skillnaden.

Idag gläds jag enormt åt att damerna tagit sig förbi kvartsfinalen genom att i två raka slå ut regerande svenska mästarna och för första gången vara klara för semifinal. Mer hockey åt folket! Semi på torsdag och jag tycker alla som kan ska ta sig till Tegera!

Du får inte stoppa köttbullar

Köttbullar

Stort näsinnehåll! Foto: Kim Scarborough, CC-BY-SA

Jag är inte helt säker på om Ture har koll på Ronny Roosters gamla dänga från -96, men det är inte omöjligt (läs ganska säkert) att den har nämnts då och då här hemma. Idag var den i alla fall obehagligt nära sanningen.

Efter en helg med maratontittande, glassätande, skattjaktsbelöningsutflyktande, skräpslängande och lite allmänt städande och slöande höll det på att bli en stökig avslutning…

Efter maten och som avrundning på helgen gick jag och killarna ner till fotbollsplanen och sparkade lite rundboll och kastade lite fotboll. Efter en stund utan värre missöden än att båda ville ha samma boll eller att Beppes hårda skott nån gång kom oroväckande nära en inte helt uppmärksam Ture kommer det. Rätt vad det är kommer Ture jazzandes med pekfingret halvvägs upp i näsan och meddelar stolt att han petat in en sten där.

– Du har gjort VAD sa du?

Men jodå, okulärbesiktning gav att ungefär en halv pekfingerslängd upp satt det en sten. Storleken var svår att avgöra, men nog för att inte trilla ut på en gång i alla fall. Försök att fräsa ut den misslyckades också, trots att han tog i så mycket han kunde. 1177 it is then! Nummer 32 i kön men efter lite väntande fick jag tala med syster Annika som efter kontroll med öronnäsahals-jouren på KS sa att det är bara att åka in, det kan vara trasigt där inne och bäst att få det kontrollerat.

Sten

Den här är det! Nu ska vi se vad nässtensfen kan göra med den under natten…

Hopsamling av barn och bollar och promenad hemåt, och under tiden packade Elisabet ihop lite passande sjukhusväntarattiraljer och annat som kan behövas för att uthärda väntan. Efter att Ture under färden hem i godan ro berättat för några slumpvis valda mötande (inklusive grannkatten Leo) om stenens öde hann vi bara innanför dörren innan tyngdlagen tog hand om stenen och den ramlade ut. Nytt samtal till 1177 och det underbara beskedet (från syster Anna den här gången) var att om det inte gjorde ont eller blödde behövde vi inte åka in.

Jubel från samtliga inblandade förutom huvudpersonen som bröt ihop över att inte få åka på utflykt. Nu sover han gott och baserat på snarkningarna fungerar näsan på samma sätt som igår i alla fall, och nu är det dags för mig att följa hans exempel. Gonatt!