Månadsarkiv: januari 2013

Utslagen #blogg100/8

Glääk så jobbigt det är när näsan rinner ohejdat, nysningar och hostningar avlöser varandra och huvudet inte hänger med för fem öre. Kombinerat med en liten kille som är betydligt piggare är det nästan plågsamt.
Här kommer iallafall en lista över vad vi ägnat dagen åt:

* kollat pingvinerna från Madagaskar
* kollat på mora-Leksand (Leksand vann, det var matchen när det var nästan lika många leksingar i tegera arena som i smidjegrav…)
* kollat ssk-Leksand (#17 avgjorde på straff i sin sista match, vi sjöng om challe hela andra perioden. ..)
* nästan somnat till pingvinerna från Madagaskar
* pratat med kollega från förra jobbet om dokumentationsleverans från 2010, minnet var inte med mig tyvärr
* somnat till gamla bilar medan lillkillen studsar upp och ner

Kombinera det med lite pasta och fiskpinnar, kaffe och några blodapelsiner så har dagen gått.

Sovdags nu så jag kommer upp imorgon.  Gonatt!

Det där hockeylaget #Blogg100/7

Emil med konfetti

Emil med konfetti

Tre poäng! Det tuffar på i serien, och det där hockeylaget jag hejar på krigar på bra och håller undan i toppen av tabellen. Det har förvisso äntligen kommit igång på andra sidan pölen, men det är lite jobbigt med den ekonomiska biten just nu. Tyvärr är det inte så mycket att gör åt det mer än att gå på så många matcher som möjligt, skänka lite pengar, bli medlemskänka lite till och köpa lite nya prylar. Som liten var jag splittrad och hejade lite på ÖIK, förmodligen mest för att jag spelade hockey där och var allmänt förvirrad. Men sen skolårens sportlovsresor till mormor i Insjön och medföljande match i Leksand har det blåvita laget alltid varit det jag har mest känslor för. Sen flytten upp till Leksand och mitt engagemang som speaker för A-juniorerna med medföljande funktionärskort har jag alltid försökt vara på plats på matcherna. Södra stå på den tiden i gamla ladan. Många säsonger stod jag alltid på samma ställe med samma Gesundabo bredvid mig.

Emil och Andersson

Emil Nilsen med huvuddomare Thomas Andersson i famnen på efterfesten vid Mästarcupen 2004

Under åren har det blivit många matcher på plats, ett stort gäng organiserade resor och nästan lika många sneresor till exotiska orter och hallar, en och annan försäsongsturnering och några fler bussresor. Nu gör det där livet att jag inte kan vara på plats så mycket som jag vill, så många av matcherna avnjuts framför datorn eller tvn tillsammans med tvätt som ska vikas, barn som ska läggas, mat som ska in i kylen och blogginlägg som ska skrivas. Men jag får i alla fall kolla lite grann.

På lördag är det äntligen dags att vara på plats igen. Långresa till en helt ny hall till på köpet! Tillsammans med Enköpingsleksingarna och Östgötaleksingarna kör vi i Superstars Stockholm en buss ner till Ljungby och hejar på när vi möter  IF Troja-Ljungby. Mot tre nya poäng!

38,1 #Blogg100/6

Nyfödd lillkille

Nyfödd lillkille

-Lillkillen har 38,1!

Jahaja, då är det dags igen igen igen. Och igen, och en gång till. Det där med att ha barn på förskola, ska det vara nåt? Är det bara ett sätt att härda dom inför kommande sjuksäsonger, febertoppar och framtida fågelinfluensapandemier? Okej att han första terminen på förskolan inte var riktigt van med den hårda världen utanför föräldraledighetens skydd, trots att jag härdade honom med möten hos både Nordiska museet och Riksantikvarieämbetet. Men nu har han ändå varit där i 1,5 år och borde ha samlat på sig lite motståndskraft. Men nej då! Fortfarande kommer han dragandes med snorig snok, hostan från helvetet och en astma som får Darth Wader att låta som en kastratsångare.

Anna, Axel och lillkillen.

Härdande av lillkillen på strategimöte hos Nordiska museet. Anna Bauer, jag och lillkillen.
Foto: Lennart Guldbrandsson, Public Domain

Eftersom både jag och sambon är allergiska mot det mesta och får astma av ännu mer är det kanske inte så konstigt att lillkillen inte har dom bästa luftrören i stan. Sen vi fick rutin på att sätta igång med airomir och flutide vid första tecken på förkylning har vi klarat oss från akutbesök, men fortfarande blir det lite pipigt då och då. Att vi dessutom timade det så att storebrorsan (halvtid hos oss och halvtid hos sin farsa) fick en lillebror till några månade efter att vår lillkille kom till världen gör att vi får det bästa från två förskolor. Förkylning, magsjuka och annat elände kommer som en vandalisering i artikeln om Michael Jackson, men det försvinner tyvärr inte lika fort.

Lillkillen gosar

Lillkillen gosar

Jaja, en VAB-dag. Lite nya bilar och vobbande, en extra tupplur, målande, gosande, lite mer bilar och en banan på det. Sen är det bara att hoppas att febern är borta.

Saknaden är stor #Blogg100/5

Söndagskväll och amerikansk fotboll. Suverän kombination och en av dom få anledningar jag ser till att faktiskt ha en TV i lägenheten.

Nångång för preskriberat länge sen jobbade en av mina kusiner i Washington, och efter att min morbror Göran (hennes far) hälsade på henne där fick jag en Redskins t-shirt i present, det känns som att det var -89 eller -90 ungefär. En anledning så god som någon att ha det vinröda och gula laget som favoriter. Dessutom hittade jag (till mina föräldrars stora förtvivlan) Örebro Black Knights och började träna med juniorlaget där. Flytten till Leksand sommaren -92 gjorde att det blev ett ofrivilligt uppehåll på ett år innan Falun Copperheads startade ett fotbollslag och mina föräldrar blev ännu mer förtvivlade, nu också på grund av ohemula träningstider och min avsaknad av körkort… Min karriär i Copperheads bestod av många mil i buss eftersom vi i division två norra hade Sundsvall som närmaste bortamatch och Luleå längst bort. Nåt år fick vi spela i mellersta och skrattade hela vägen till Katrineholm eller någon annan ort nästgårds. Åren i Copperheads avslutades med ett kval till division ett där vi i en underbar match spöade Luleå Eskimoes och var klara för avancemang. För min del blev det avancemang ändå eftersom jag ändå skulle flytta till Uppsala och där började spela i 86:ers. Insikten att det gör ondare att spela division ett, att jag ändå inte riktigt räckte till och att vi vann serien och avancerade till Superserien gjorde att jag la skorna på hyllan och gick vidare till styrelsearbete inom 86:ers under några år. Efter det har jag inte engagerat mig organiserat, men fortfarande alltid älskat sporten och tittat när jag haft tillfälle. Super Bowl har jag sett varje år sen vi började titta med Falun vintern -94 och jag har varit på en bunt matcher i Stockholm, både SM-finaler och en VM-match.

Football VM

Match mellan Finland och Österrike i VM i amerikansk fotboll 2010

Tomheten som infinner sig veckan före Super Bowl, när det inte är någon slutspelsmatch och Pro Bowl-matchen börjar för sent för att det ska vara värt att sitta uppe och titta på galna reverse-reverse-reverse-reverse-spel. Insikten om att nästa vecka smäller det. Super Bowl-party, knytkalas med amrikansk mat, sitta uppe och titta och komma till jobbet lite trött och seg dagen efter. Men sen då? Jag får göra som sambons brorsa och börja kolla Collegematcher, eller börja läsa böcker, eller pärla pärlplattor.

Men å andra sidan är det inte så långt kvar tills säsongen kommer igång igen efter sommaren.

Frivilliglördag #Blogg100/4

Återigen sitter jag här på kvällen och skriver, men nån dag ska jag hinna med några extra inlägg så att det blir lite framförhållning. Men vilken dag det har varit! Frivilligutbildning med volontärer från och för Wikimedia Sveriges räkning hela dagen. Bra folk, bra aktivitet och en helt underbar dag!

Presentation inför publik på frivilligutbildningsdagen

Einar, Mats, Johan och Bengt under en presentation

I december började jag och mina kollegor Sophie och Lennart prata om olika sätt att få fler frivilliga att engagera sig i WMSEs aktiviteter. Ett sätt vi kom på var att bjuda in till en utbildningsdag där dom som vill vara med får öva sig i att presentera inför publik, veta mer om föreningens olika projekt och aktiviteter samt prata om olika sätt att engagera sig och hur och vad föreningen ska göra. Efter en tveksam start började anmälningarna komma in och till slut var det sju frivilliga från Umeå i norr till Malmö i söder som idag träffades på Solidaritetshuset på Södermalm. Utöver några gamla rävar som varit med i föreningen länge och både föreläst, workshoppat och samtalat på mässor var det tre personer med som aldrig tidigare haft nånting med WMSE att göra.

Nadja framför rollup med Wikipedia- och Wikimedialogo

Nadja framför rollup

Att dom gamla rävarna fick ut nånting av dagen betvivlar jag inte, men det stora lyftet var för dom som tidigare inte varit med på något sätt. En av dom nya deltagarna berättade om hur vänner och bekanta inte förstod nånting när hen berättade om wikipediaredigerande. Det ingick inte i deras begreppsvärld och det var så långt bort att dom inte ens kunde greppa det och ställa följdfrågor. Att komma med och träffa likasinnade som redigerade både mer och mindre, och inse att det går att vara med och ordna fotosafari, att få hålla i en workshop för en intresserad grupp eller att kunna gå på wikifika och få prata av sig om det som hänt på bybrunnen eller under ett redigeringskrig öppnar upp en ny värld. Förhoppningsvis kan vi ordna fler utbildningsdagar under året och låta fler personer prova på att vara med på AFK-aktiviteter. Inte för att få användare att sluta redigera, utan för att ge fler möjligheten att lära sig om vad Wikipedia är, hur en redigerar eller att se andra sätt att bidra. För ju fler som bidrar till att göra kunskap fritt tillgänglig, desto mer fri kunskap blir det!

Lennart och Sophie

Ondskefullt leende Lennart och något nervös Sophie

Per och Johan visar frivilligportalen

Per och Johan visar Wikimedia Sveriges frivilligportal

 

Fredagspingis #Blogg100/3

Stora killen, som jag inte är upphovsperson till, utan bara har hand om dom veckor han är hos mig och sin mamma, är en pingiskille. Hammarby! Det svider lite i mitt Leksandshjärta, men vad går det att göra åt det när vi bor på södraste söder och har ett postnummer som börjar på 116. (Att han dessutom spelar fotboll i grönvitt svider lite mer, men mer i mammans brage-hjärta.) Pingisträning onsdag och fredag varannan vecka, men oftast får jag inte följa med eftersom hans ömma moder tar hand om det. Onsdagspingisen och gympatjejerna återkommer jag till en annan dag, men idag är det fredag.

Ett av sambons uppdrag i sitt frilansjournalistande är att vara redaktör för Leksingen, medlemstidningen för den där hockeyklubben vi hejar på. Som boendes i Stockholm blir det en och annan resa upp till Leksand för henne och idag var det avgång 05.45, jobb hela dagen och hemkomst just innan spöktimmen. Glädjen med det idag är att jag får vara med på pingisträningen. Efter sedvanlig hemfrånjobbetitidatthämtalillkillen-stress fortsatte vi glada i hågen till stora killens skola och plockade upp honom. Buss till tunnelbanan, tunnelbana till tunnelbanan och tunnelbana till Liljeholmen.

Under tiden pingisträningen pågår sitter det en bunt föräldrar runt om och tittar ner i sina telefoner eller läser böcker. Själv har jag förmånen att ha en ursäkt med som gör att jag får spela ballongpingis, ballongfotboll, lite andra nypåkomna sporter och ägna mig åt lite allmänt rundspringande.

Några av dom andra föräldrarna ser lite avundsjuka ut, och jag förstår dom fullt ut.

(Lite sent, men fortfarande med i matchen!)